Det har gått två år sen hon försvann. Det har gått två år sen jag såg henne.. Lever hon? Var är hon isåfall?

Rummet bredvid mitt står tomt. Det är ett dammigt rum med ljusgråa väggar och ett stort fönster där det egentligen ska komma ljust vitt sken om hon hade varit här. Det som känns som evighet men det är bara två år.

Hallå kommer du? Ropar Sofie.

Jag nickar bara och börjar gå igen. Jag inser efter någon minut att jag står still igen och att Sofie står och stirrar på mig någon meter framför mig. Jag försöker gå igen men det är som att mina ben inte är här utan någon helt annanstans. Kanske i en stor djungel som ingen har besökt.

Jag ringer mamma om du inte kan gå hem, hotar Sofie med lite irriterad röst.

Jag blänger bara på henne sen försöker jag att gå ingen. Det går bättre den här gången. Nu är jag arg och ledsen inte en bra kombination. Jag blir ett monster och det var exakt vad som hände nu.

Du fattar väl att vår mamma inte klarar av att hämta oss när hon är nyvaken. Hon har ju jobbat natt i flera dagar, skriker jag åt henne och fortsätter.

Och du vet att jag kan gå hem själv så gå före, snäste jag till innan jag började gå igen.

 

Jag började slappna av och kunde fortsätta att tänka. Tänka på hur det var förr och hur det är nu.

Jag tänkte på hur det var när vi skrattade. Jag tänkte hur det var när vi satt bredvid varandra i skolan. När vi hjälpte varandra med läxorna.

Jag känner en lättnad. Det känns som hon står bredvid mig och väntar på att jag ska börja gå hem. Jag öppnar ögonen… Men ingen är där.

Jag står där i vintermörkret själv och kall även om jag inte kan känna det. Jag är förkrossad av känslan av ensamhet.

Sofie går alltid med mig för att mamma vill det, men varje dag slutar exakt likadant.

Jag står i det frostiga mörkret ensam tills jag blir så trött att jag inte orkar stå, då går jag hem bara till min säng för att sova och drömma. Drömma mer än någon gör på ett år. Se henne, se hennes rum, och vakna gråtande och inte lyckligare.

 

Jag vaknade tidigare den här gången jag kollade på min klocka. Klockan visade 01:34 och jag insåg att jag bara hade sovit en timme. Jag känner mig förvirrad för det är första gången jag vaknar utan att känna känslan av svaghet och rädsla sen hon försvann.

Det var när jag försökte tänkte på varför jag vaknat som det lät i köket. Jag hörde det tydlig eftersom köket är mittemot mitt rum.

Jag tänker att det är min mamma och går upp för att berätta att jag vaknat som en vanlig dag för två år sen.

Det var när jag öppnade min dörr jag förstod att det inte var min mamma som lät.

 

Är jag galen?

Det var för mörkt, för kallt, och en känsla av oro. Eller är det bara jag? Är det bara jag som tror att det lät? Är det bara jag som undrar vad som är fel på mig? Är det bara jag?

Nej jag har inte inbillat mig ljudet! Jag hör att någon går i köket.

Mamma? Frågar jag inte så högt men tillräckligt så att den som är i köket ska höra.

Inget svar.  Bara helt tyst. Ingen rör sig ingen plockar med grejer längre. Det är helt knäpptyst.

Det var inte mamma och min syster Sofie för hon skulle aldrig gå upp. Hon sover hela natten utan några problem.

Vem är det som rör sig i köket? Eller är det ingen utan bara jag som är galen?

Jag går och lägger mig igen. Jag blundar och lyckas tydligen somna om. Jag vaknar av att jag gråter. Som vanligt, men den här gången känner jag inte samma ledsna känsla utan nyfikenhet över att fråga Sofie om hon hade hört något under natten.

Jag går upp ur min stora säng och sätter mig vid mitt skrivbord för att fixa mitt långa, bruna hår som har tovats till.

Jag kollar in i mina havsblå ögon och ser något i mig som jag inte brukar se. En nyfikenhet, en glädje, även om jag inte kan fatta varför.

Jag funderar på att sminka över mina små fräknar. Jag funderar och kollar på klockan.

Ja, jag hinner det är en timme kvar tills jag ska åka, mumlar jag för mig själv.

När jag fixat mitt smink och packat min skolväska går jag till köket för att se om det har flyttats något sen jag gick till mitt rum igår kväll. Men ingenting. Allt stod likadant. Jag hörde Sofies dörr öppnas och jag småsprang till henne. Hon stelnade till.

Vad är det? frågade jag med lite skräck i min röst.

Hon skakade på huvudet och började att skratta. Jag såg förvirrat på henne som gjorde hennes skratta ännu mer hysteriskt.

Vad är det? Frågade jag igen efter hon lugnat ner sig.

Det är bara så skönt att se ditt riktiga du. Efter så många månader av bara gråt och dysterhet är du äntligen lite nyfiken av något och kommer småspringande till mig på morgonen. Jag kan inte fatta vad som har hänt med dig under en natt.

Ja det är bara…

Oj förlåt måste svara, viskade hon när hon tog upp den ringande telefonen ur hennes tajta jeans.

Jag suckade när jag såg vem det var som ringde. Det var Agnes. Sofies barndomskompis sen dagis som retat mig sen första dagen vi träffades.

Sofie gick iväg pratandes med Agnes.

Under mattelektionen funderade jag på om jag skulle berätta för Sofie eller om hon kommer säga till mamma att jag behöver hjälp. Eller är det bättre att berätta för min mamma? Jag fastnade i mina tankar så det blev inte så mycket gjort i min mattebok.

Läxa till nästa vecka är sida 107 och 108, sa vår lärare och försökte överrösta resten av den stökiga klassen.

Jag suckade och började plocka ihop mina böcker och väntade på att få sluta för dagen.

 

När jag kom hem var mamma hemma. Hon var förvånad över att jag kom hem så snabbt eftersom jag alltid brukar vara ute i mina tankar någonstans på väg hem hela natten typ.

Jag såg på mamma med frågande blick även om jag visste vad hon skulle säga.

Du vet vad jag ska fråga, skrattade hon till.

Ja, skrattade jag till.

Hon kollade mig rakt in i ögonen medans hennes leende blev bredare. Sen bestämde jag mig. Jag måste fråga.

Du mamma det var någon i köket under natten. Var det du?

Hon kollade konstigt på mig.

Nej, sa hon ganska tyst och gick sin väg.

Det var något hon gömde. Det visste jag. Men vad?

 

 

Första lappen!

Jag vaknade utan gråt denna natt också. Jag kom ihåg att det förut varit något i köket. Jag rörde mig snabbt och tyst till min dörr. Jag öppnade med en tyst smidighet. Det var mörkt. Det var kallt. Det var en rädsla i luften. Samma känsla som igår. Medans jag känner hur den kalla luften fyller mina lungor hör jag små lätta steg. Men inte i köket utan källaren. Sedan en smäll. Det blev tyst. Jag hörde mitt hjärta bulta av skräck. Den som rört sig i köket igår hade varit framför mig och sedan rört sig nerför källartrappan någon meter framför mig och sen… sen hade denna person gått in i en av de tio låsta dörrarna i källaren. En av de låsta dörrarna som aldrig varit öppna. Som ingen har en nyckel till.

Jag stängde min dörr tyst medans jag började andas igen.

Det är tio dörrar i källaren som är till den här trappen och sen har vi en till källartrappa men den är i andra sidan av huset. Det var min pappas farfar som senast öppnade de låsta dörrarna men en dörr är alltid varmare och inte rostig. Inte alls som de andra som står kalla och fulla av rost.

När jag var liten var de tio dörrarna ett mysterium som jag försökte lösa. Och jag undrade vart nycklarna kunde vara. Jag tänkte alltid att det hängde nycklar bakom de tavlor som hänger på väggen i vår hall. Men jag tappade intresset av tavlorna när jag kunde nå de och se att de är lika tråkiga allihopa.

 

Nästa dag vaknade jag tidigt. Det var fortfarande mörkt ute.

Jag gick upp och fixade mig så att jag var klar att åka här ifrån lite innan skolan börjar. Jag satte på mig ett par svarta jeans och en vit hoodie.

 

Det småduggade när jag sprang ut från mitt hus men jag märkte det knappt. Det var mörkt ute och en lite bitande kyla kröp in innanför min hoodie. Mitt hjärta rusade inom mig även om jag själv var tveksam.

Det som fick mig att spring var det jag upptäckte i kylen när jag skulle ta min frukost. Det som hade fått mig att inte äta och fått mig att snabbt lämna huset. Det var en lapp. En lapp där det stod ”jag vill bara ha mat” med en handstil som knappt var läsbar. En liten vit lapp. Jag började sakta ner och stannade vid busshållplatsen. Jag visste att bussen inte kommer först om 40 minuter.

Men vad ska jag gör? Mumlade jag andfått till mig själv.

Jag började gå tillbaka till mitt hem men stannade mitt på grusvägen.

Jag kan inte gå tillbaka dit igen, fortsatte jag mumla.

Men jag visste att jag måste hämta mina saker och iallafall ta med mig något att äta eller pengar.

 

 

Många frågor!

Jag steg på bussen efter jag gått tillbaka hem och hämtat pengar och tagit min skolväska.

Jag var trött och mörkret ute hjälpte mig inte riktigt så mycket.

Jag tog upp min mobil och mina hörlurar. Vilken låt ska jag ta, funderade jag för mig själv. Jag valde min favoritlåt och satt mig tillrätta.

 

Nästa station teknikskolan, hörde jag högtalaren säga med ett metalliskt ljud.

Jag studsade till och satte mig upp så jag såg ut genom fönstret. Jag var nästan framme. Tur att jag vaknat.

Jag gick av bussen och började gå mot affären som låg ganska nära min skola.

I affären valde jag mellan två bars eller choklad. Jag tog båda och gick mot kassan.

När jag kommit ut från affären tog jag upp min mobil och såg att jag började om tio minuter. Jag började att gå snabbare när jag kom ihåg att jag hade matte som första lektionen. Och inte bara det att jag inte kunde tänka så behövde jag gå upp för massor med trappor upp till fjärde våningen. Jag suckade till och började småspringa med mitt långa hår efter mig och en tung dator i famnen.

 

Glöm inte att ni har läxa i engelska. Sida 23-25 i boken. Ha en bra helg, ropade vår engelska lärare när alla började gå ut ur klassrummet.

Jag reste mig och tog min engelska bok och pennskrin.

Äntligen är skolan slut, skrattade Sofie medans jag packade ihop mina saker i skåpet.

Jag log lite snett in i skåpet och jag påminns om vad jag hittat i kylen. En lapp. Jag ryste till.

 

 

Kameran!

När Sofie och jag kom hem hade redan vår mamma åkt. Hon hade lämnat en lapp på köksbordet. Det påminde mig om vad jag hade varit med om under natten.

Jag gick in i mitt rum och satte mig vid min dator. Jag behövde veta vad det var i köket förut. Men hur skulle jag få reda på det? Det var då jag kom på det. Mina kameror. Jag hade den bästa idén. Jag log för mig själv. Nu skulle jag få reda på vad som höll på i köket. Vad det än var! Eller vem det nu var så klart!

 

På kvällen tog jag fram min bästa kamera och gick mot köket. Det var mörkt i hallen när jag gick mot köket. Jag tände lampan i köket och tog en stol så jag kunde lägga upp min kamera uppe på skafferiet. Sen tände jag en liten lampa i fönstret och tog en sista titt på kamera så att jag var säker att den var på.

 

Jag gick och la mig. Jag var väldigt nervös men ändå avslappnad. Hoppas jag ser vem det är. Medans jag låg och funderade lyckades jag somna och jag vaknade av att jag hörde ytterdörren öppnas. Jag rusade upp och slet upp dörren. Det var mamma. Såklart.

Oj förlåt, sa jag lite stressat.

Jag såg på henne att hon var skräckslagen. Stackars mamma. Här kommer hon efter att arbetet under natten och så kommer jag och skrämmer livet ur henne.

 

Innan hon hann säga något rusade jag in i köket och grep tag i den närmaste stolen jag såg. Jag slet ner kameran och små sprang in på mitt rum. Det var då jag såg klockan. Skolan hade redan börjat. Det var därför mamma hade sett förvirrad ut.

Jag kastade i mig lite godis från min godisskål på skrivbordet medans jag packade ihop mina saker. Sen bytte jag om och bad min mamma att skjutsa mig till skolan. Hon kollade på mig och sedan sa hon bara.

Du säger sen varför du är sen va? Med en menande blick som betydde, du ska säga sanningen till mig sen och jag är ganska besviken på dig!

Jag nickade bara. Det enda jag kunde tänka på var det som skulle finnas på kameran.

 

 

Inget!

När jag kom hem efter skolan den dagen lyckades jag ljuga ihop något till mamma som jag tänkt ut under svenskalektionen. Min mamma gick på det och jag skyndade mig till mitt rum.

 

Efter några minuter laddning på min dator kunde jag ta fram filen från kameran.

Jag öppnade filen och min ganska nya rena dator började surra lite grann. Efter typ fem minuter gav den upp och sa att det inte fanns någon fil.

Jag testade igen men det funkade inte. Jag vet inte hur många gånger jag testade innan jag gav upp. Det funkade inte. Det var då jag insåg att det var en kall känsla som kröp in under min dörr och jag sneglade hastigt mot klockan 01:37 visade den.

Det var då jag hörde ljudet av någon som gick i hallen.

Jag tvekade men sen bestämde jag mig, jag skulle gå ut till hallen tända alla lampor och se vem det var.

Jag tassade tyst till min dörr och öppnade den med ett tyst litet knakade. Jag sprang till lampknappen. Det kändes som en evighet när jag tog mig till den men jag visste att det bara var någon meter. Men efter som känts som en evighet tändes lampan i hallen. Jag blinkade några gånger. Sen såg jag tydligt. Jag började röra mig mot köket när jag hörde ett steg i trappan. Jag rusade dit medans jag hörde ljudet av lätta fötter som sprang ner i källaren. Jag tände lampan och sneglade ner för den långa trappan. Jag rörde mig långsamt ner för trappan. Det var så tyst. Så tyst att jag till och med kunde höra någon andas där nere. Små snabba lätta andetag. Jag bestämde mig för att jag måste få slut på det här. Jag sprang eller snarare stapplade fram nerför trappan och hamnade i korridoren med massa dörrar men en var öppen och det lyste från den. Det var nummer 5.

Kom fram, nästan skrek jag av rädsla men det hördes inte när jag sa det. Men jag kände det så inom mig.

Kom fram, sa jag lite svagare men ändå så att jag var säker på att den som var där skulle höra.

 

Efter två år!

Där stod hon! Min syster!

Jag kunde knappt andas. Hon bara stod där och såg ut att vilja försvinna igen.

Hallå? Ropade min mamma från hallen

Eee.. ja vad är det mamma? Svarade jag henne.

Vad gör du där nere mitt i natten?

Jag hörde hur hon började gå ner för trappen. Jag ville stoppa henne men ändå inte. Hennes barn var ju mitt framför mina ögon.

Mamma kom ner med en frågande blick. Sen stapplade hon till och lutade sig mot väggen. Jag insåg att hon hade sett henne.

 

Vi satt samlade runt köksbordet med polisen. Och hon (Lexy) (min syster som varit försvunnen i två år) satt framför mig och såg fundersam ut. Polisen bad henne berätta saker och svara på deras frågor men hon hade inte sagt ett ljud.

När vi hade suttit där i typ en timme sa polisen att de måste ta med henne och försöka prata med henne. Det var då.

Hon svimmade. Polisen blev lite förvirrade men de fattade direkt. De bad oss att hämta en sval handduk och jag sprang och fixade det. När jag kom tillbaka pratade polisen med någon och efter några minuter hörde jag sirener. En av poliserna gick och öppnade dörren. Det var ambulansen.

När de fått in Lexy in i ambulansbilen pratade polisen med våran mamma och bad henne att följa med. Hon kollade på oss och jag såg Sofie nicka lite tveksamt men ändå säkert så att mamma skulle våga lämna oss utan att hon skulle komma hem till ett kaos.

 

Nu!

Det har gått tre dagar sen allt hände och jag har fått veta att Lexy mår bra. Jag har också fått veta att tack vare mig så räddade jag hennes liv. Hon hade inte fått tag på tillräckligt med mat de senaste månaderna. Hon höll på att svälta. Men jag hade sett till att det inte hände.

 

Lexy ligger fortfarande orörlig på en säng i sjukhuset. Men doktorn sa att det är inget att oroa sig för. Jag vet inte när hon kommer vakna men det vet ingen just nu. Det jag vet är att hon kommer att vakna och hon kommer att berätta. Berätta vart hon har varit och vad som har hänt.

 

Men det är en annan berättelse!

/Nadja